När det är svårt brukar jag prata med mig själv. Jag brukar säga ungefär "såja, elisabet, du klarar det här. klapp klapp" och sen klappa mig på magen. Det är ganska retarded, jag vet, men det fungerar oväntat bra. There, there...
Jag har ett blåmärke på foten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tycker det later klokt. Man maste vara snall mot sg sjalv.
SvaraRaderaKramar fran pappa