supersenior

det här är jag och vally (helena har tagit bilden). Vally är nu dryga 11 år, en ansenlig ålder för en hund.
Eftersom att jag märkt att hennes ena öga har vitnat, och hennes knöl på magen har växt, tänkte jag att det var dags att göra en hälsokontroll. Ringde husdjurshälsan och fick tid hos en veterinär redan samma dag. Veterinären visade sig vara en glad norsk kvinna i sina bästa år som blev väldigt imponerad av vally, på klingande norska utbrast hon "hun ser utt att vare hälften så gammel!". Flera gånger under undersökningen kallade hon Vally för "supper-seniår!". Inte utan att jag blev lite stolt (som om det vore min förtjänst).
Vally är alltså väldigt frisk (för att vara så gammal), tydligen otroligt fina tänder (för att vara så gammal (det kan man inte tro när man råkar känna hennes andedräkt)), fina muskler (för att vara så gammal, lagom hull osv osv.
Det tråkiga var ju det där med ögat och det där med knölen i magen. Hon kommer bli blind, det vita ögat var katarakt (grå starr) och fanns i båda ögonen. Det kommer ta några år, och hundar klarar sig bra utan att se sa eline (veterinären alltså).
Knölen var förmodligen en tumör, och eftersom den hade växt under de senaste månaderna så rekommenderade hon mig att låta operera bort den. I bästa fall är det en godartad tumör som ger vally några år, i värsta fall är det en elakartad som redan har spridit sig. Det är läskigt det där. Bara att söva en så gammal hund är risky business, och sen dessutom operera. Men egentligen har jag inget val annat än att chansa, vad skulle jag göra utan Vally? Hon betyder lite för mycket för mig, och nu är det smärtsamt tydligt att hon kommer faktiskt inte leva för alltid. Men jag gillar att hon är en supersenior, kanske har hon superkrafter och lever åtminstone 70 år till. Det är min plan för henne i alla fall. Hon har inte sagt emot.