ensamhet

det är lite ensamt.
när jag jobbar måste jag kliva upp tidigt. vilket betyder att jag måste gå och lägga mig tidigt. jag går och lägger mig innan de flesta av mina kompisar ens anser att det är kväll, och jag kliver upp tidigare än dom kan föreställa sig. jag har en helt annan dygnsrytm.
Att jobba heltid tar dessutom massa energi. Jag är trött när jag kommer hem, och då är det jobbigare att hitta på saker. Jag saknar lite att ha en pojkvän, då har man någon att default-hänga med. En sorts familj som man kan möta hemma. Som man inte måste åka iväg för att träffa.

Jag kanske bara är trött och less. Men just nu undrar jag, vad gör jag här?

Jag tycker det är väldigt jobbigt när folk säger "vi kan väl höras av! vi kan väl ses nån gång? vi kan väl skriva till varandra?" och sen blir det inget. Det blir bara något som sades, dom ringer aldrig, jag ringer aldrig, vi ses inte, vi skriver inte. Varför säger man något man inte menar?
Visst, alla är kanske lite så. Man vill gärna, men det blir bara inte av. Men ändå. Det är jobbigt att inse att man inte betyder så mycket för den personen, när allt kom omkring var det bara ord.

Över huvud taget tycker jag det är väldigt jobbigt när folk lovar saker de sen inte håller. Eller om man kommer överens om något, och sen den andra plötsligt ändrar sig. Kan inte folk bara sluta säga saker de inte menar? eller mena det de säger? hur jävla svårt kan det vara? (vissa verkar inte ens se att det kan vara ett problem med att man inte håller vad man lovat)

okej, nu ska jag sluta gnälla. behövde få ur mig det.
och du, hör gärna av dig. jag blir glad om du gör det. på riktigt.