Vendetta

när jag gick på gymnasiet gick det en tjej i min klass som var väldigt hemsk. Låt oss kalla henne Sara. På den tiden var jag en mycket osäker flicka, mycket mer osäker än jag är nu. Jag gick estetisk linje med inriktning teater.
Den här Sara var lite speciell. Av någon anledning började hon trycka ner mig och vissa andra i klassen. Hon tyckte nog själv att hon var mycket bättre än vi, men var kanske inte tillräckligt säker. Så hon sa kommentarer som "vad sött du gjorde den rollen, elisabet", i tonfallet som egentligen sa "nu gjorde du bort dig rejält, men det är ju underhållande".
Då fick Sara mig att må skit. Jag började tro själv att jag nog inte var så himla bra, och efter gymnasiet har jag inte spelat någon teater alls.

Nu går jag en estetisk linja igen, den här gången på folkhögskola, och med inriktning mot konst. Nu går det en lite speciell tjej i klassen igen, låt oss kalla henne Vendetta (en person kommer förstå direkt vem det är ;) ). Hon tycker att hon är bättre än alla andra, och försöker trycka ner oss, tex med diskreta kommentarer (när man ritat något, kan hon säga att det ser ut som något helt annat, eller bara ge mig lite fina råd och förslag). Skillnaden den här gången är att jag inte bryr mig. Jo lite sur blir jag väl, men det går över. För, ärligt talat, hon är inte så himla bra (jag försöker verkligen att bara skita i henne, men lite måste jag väl få götta mig?)
Dessutom tror jag att Sara var mycket mer intelligent än vad Vendetta är. Det är lättare att se igenom Vendetta, eller så är det jag som är starkare. Det är skönt att tänka att hon kan säga eller göra vad hon vill, jag bryr mig inte. Jag vet att jag är bra. Det räcker.